My life is falling apart
Kategori: Allmänt
Livet är verkligen något som går upp och ner som en riktigt hemsk jävla bergochdalbana, och jag hatar det.
De senaste månaderna har det nog troligen hänt mer i mitt liv än vad det gjort sammanlagt i flera år. Har fått lov att ta mig igenom sjukt mycket och det mesta har varit tufft. Jag trodde att det skulle bli lugnare efter nyår. Tänkte som vanligt "nytt år, nya möjligheter, nu vänder vi blad." Men fan så fel jag hade. Det visar sig att jag fortfarande är fast i samma jävla skit. Och jag vet fan inte hur länge jag orkar med detta. Så fort något börjar läka igen så är det något nytt som rasar samman och jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna det här?! Börjar iaf bli riktigt trött på att försöka hålla god min och vara stark. Det tar så otroligt mycket kraft att försöka hålla ihop allt och rätt som det är kommer det stunder då allt bara exploderar. Oftast vid fel tillfällen också.
Jag hatar att verka svag. Och jag HATAR att inte alltid kunna vara glad och positiv, för det är sån jag egentligen är. Jag tycker inte om att vara negativ och därför försöker jag att undvika det. Men ibland blir omgivningen för mycket och då brister det lätt.
Jag älskar min familj och mina vänner otroligt mycket. Men jag hatar även att belasta dem. Och jag vill inte att min styrka ska brista när jag är med dem för då kan det bara bli en massa missförstånd. Det är så mycket enklare att låtsas som att det inte finns några problem och istället säga att man mår bra. Att försöka intala sig själv att jag VILL må bra. Istället för att tänka på allt som trycker ner en.
Genom att skriva detta är jag inte ute efter uppmärksamhet eller att folk ska tycka synd om mig. Jag skriver detta för att avreagera mig. Och faktum är att det redan känns som en stor sten har lättat. Istället för att prata med någon om det så hjälper det att skriva för mig. Att få ut mina känslor och dela med mig, utan att möta en massa tårar eller ledsna ansikten. Har jag tagit mig så här långt kan jag lika gärna ta mig längre. Om jag bara väntar tillräckligt länge kanske livet tillslut tar en vändning. Förhoppningsvis.
Jag hatar att verka svag. Och jag HATAR att inte alltid kunna vara glad och positiv, för det är sån jag egentligen är. Jag tycker inte om att vara negativ och därför försöker jag att undvika det. Men ibland blir omgivningen för mycket och då brister det lätt.
Jag älskar min familj och mina vänner otroligt mycket. Men jag hatar även att belasta dem. Och jag vill inte att min styrka ska brista när jag är med dem för då kan det bara bli en massa missförstånd. Det är så mycket enklare att låtsas som att det inte finns några problem och istället säga att man mår bra. Att försöka intala sig själv att jag VILL må bra. Istället för att tänka på allt som trycker ner en.
Genom att skriva detta är jag inte ute efter uppmärksamhet eller att folk ska tycka synd om mig. Jag skriver detta för att avreagera mig. Och faktum är att det redan känns som en stor sten har lättat. Istället för att prata med någon om det så hjälper det att skriva för mig. Att få ut mina känslor och dela med mig, utan att möta en massa tårar eller ledsna ansikten. Har jag tagit mig så här långt kan jag lika gärna ta mig längre. Om jag bara väntar tillräckligt länge kanske livet tillslut tar en vändning. Förhoppningsvis.
